Rapport från demonstrationen i Stockholm

Foto: Leo Rudberg

Jag deltog i demonstrationen FÖR EN HUMAN MIGRATIONSPOLITIK på Norrmalmstorg i dag.

Jag står där i folkhavet och lyssnar och sväljer gråten. Solidaritet är mäktigt och gripande. Människoöden är drabbande.

Fantastiska, engagerade talare; bl.a. Carl Tham. 86 år, (han var folkpartist fram till 1984 och är sedan 1986 socialdemokrat) som höll ett svavelosande tal bl a om besvikelsen över Socialdemokraternas hållning i migrationsfrågan. Alice Bah Kunke som med värme manar till att fortsätta de solidariska aktionerna och Greta Thunberg som inte tvekade att kalla regeringen fascistisk.

Hjärtslitande berättelser från ungdomar som står inför utvisning och vittnen om den långa, tuffa vägen mot permanent uppehållstillstånd. (Som nu ska rivas upp.)
Under talen hördes Nazistiska NMR skandera "STOPPA FOLKUTBYTET". Det stoppade inte talarna. Ungdomsförbundens ordföranden för MP, V och C talade. Någon vände sig till NMR med några ord om att deras närvaro var ett bevis för demonstrationsrätten.
Plötsligt står Greta Thunberg bredvid mig. Hon vill bara passera. Så liten hon är! Jag hinner säga "tack!" innan hon är förbi. Jag måste säga, att jag kände av styrkan och viljan i henne i detta korta ögonblick då våra blickar möttes. Den kändes i min kropp. En inre auktoritet som inte går att beskriva. "Herregud", tänkte jag sen, "här går hon helt oskyddad mitt i folkhavet!"

När jag ska lämna platsen efter nästan två timmar, ser jag två unga män med varsitt plakat höjt i luften, den ena har stigit upp på en bänk för att talarna ska se: "UTVISA FLER! GÄRNA EN MILJON". Jag blir nyfiken. Vilka är de där två ensamdemonstranterna? Jag går fram till den ena, presenterar mig och frågar om han vill stiga ner från bänken och prata lite med mig. Lätt förvånad kliver han ner. Jag frågar varför han är här. "Våldtäkterna" svarar han och redovisar nån statistik.

Han har vuxit upp i en förort i Dalarna, där det var stökigt och mycket invandrare. En vanlig 22-årig kille med "ärliga blå ögon" som är artig mot mig och säger att han inte är rasist. Helst vill han ha ut två miljoner invandrare (dvs alla). Han uttrycker inget hat. Han är bara bestämd och övertygad. Under samtalets gång och mina (sokratiska) frågor blir han lite obekväm, biter sig i läppen och vänder bort blicken. Han blir aldrig otrevlig. Han vidhåller att allt skulle bli bättre om alla invandrare försvann. Det skulle bli "lite jobbigt" ett tag, men sen skulle allt bli bra i Sverige. För "det har aldrig varit så dåligt i Sverige som nu". Till sist önskar jag honom ett gott liv, och jag menar det.

Hela vägen hem grubblar jag med sorg i bröstet över hur det blivit så här.

Varmt tack till arrangörerna som gav oss chansen till en solidarisk handling. 

Text: Elise Lindqvist. 

Här finns en film från demonstrationen. Mot slutet kan man se motdemonstranterna.